Sjosa

Idag tog jag en tur. En lång promenad efter jobbet. Jag visste vart jag skulle men jag visste inte vad jag ville göra.
Jag skulle gå hem till Morten. Men jag stannade precis utanför hans dörr och kunde inte kliva in. Stog där som ett jävla fån och visste inte vad jag skulle göra. Ögonen vätskade sig och hela huvudet bankade, Men jag kunde ändå inte gråta.

Jag vände på första trappsteget och gick hem igen.

I 4 dagar, medans Lisa var här tog jag ett stort Break från det mesta. Jag har inte startat datorn alls och knappt haft några pengar på mobilen. Det fick helt enkelt vara nog med att jag satt och uppdaterade Mortens Front-Sida på Facebook för att få minsta hopp om att han skulle gjort något nytt. Det fick vara nog med att jag satt med mobilen öppen och väntade på ett ynka sms. Lisa fick bli breaket från allt. Jobbet, Morten, Här hemma, Norge!

Under tiden som hon var här kändes det som om jag för första gången på mycket länge, var hel. Hel som i att jag för en gångs skull tyckte att allt var roligt och att jag faktiskt inte bryr mig. På Onsdagen fick det vara nog. Nog med löften om saker hit och dit. Nog med att Morten inte ens kunde komma hit och säga "Hej Då", Fast han lovat det. Nog med att han inte ens kunde komma hit o hälsa på Lisa fast han lovat det. Nog med att han inte ens kunde höra av sig om att han inte kunde komma. För en gångs skulle resulterade det inte bara i att det var en som blev besviken. Vi var nu 5 stycken som satt och väntade på ett svar.. Och han kunde inte ens svara när jag ringde. Bara för o säga att han inte kom.
Det resulterade i att det inte blev någonting. Någonting alls. Vi gick och la oss. Och vi som bara skulle vara vänner. Så gör inte mina vänner oavsett.

På Fredagen, När jag lämnat min besvikelse bakom mig och äntligen började komma i lite "Normal"-Sara Karlsson anda. Så står jag där på Krogen med åter ett sms. Ett sms från Manschester. Inte där han ber om ursäkt. Inte där han säger något annat än att han undrar vad jag gör.  Ett sms från killen som ABSOLUT inte skulle tänka på mig på den här SINGEL- Resan som var så viktig. Ett sms som han fick ett tomt svar på. Svaret på det blev att han tyckte jag skulle säga att jag tycker om honom, Och allt jag kunde fråga om var varför jag skulle göra det. "Glöm det" Blev svaret. Och JA. Jag glömde det.

När vi lämnade Lisa i Hemavan igen. Ville jag inget mer än att hoppa på bussen med henne och åka hem till Sjösa. Sjösa som inte lovar något de inte kan hålla. Sjösa där jag kan stänga in mig och gråta i timmar utan att någon behöver bry sig. Sjösa där jag kan åka mil när jag inte har något annat att göra. Sjösa. Bara lilla lilla Sjösa. Där det för en gångs skull känns som jag skulle må bra. Men jag åkte tillbaka till Mo I Rana och längtade till att få kolla på mobilen och sätta på datorn. I hopp om något. Något som absolut inte finns. Något som absolut inte kommer ske.

Nu sitter jag här igen. Med svagheten om att jag återigen har Smsat honom. Att han återigen inte vet att ja gråter över honom. Att jag återigen sitter och väntar på ett svar från honom. Att jag återigen har dåligt samvete över att jag visat att jag bryr mig. Bryr mig om någon som verkligen inte bryr sig tillbaka.

Jag vill bara åka hem. Ohja, Jag vill bara hem. Hem till Sjösa.