Sjosa

Idag tog jag en tur. En lång promenad efter jobbet. Jag visste vart jag skulle men jag visste inte vad jag ville göra.
Jag skulle gå hem till Morten. Men jag stannade precis utanför hans dörr och kunde inte kliva in. Stog där som ett jävla fån och visste inte vad jag skulle göra. Ögonen vätskade sig och hela huvudet bankade, Men jag kunde ändå inte gråta.

Jag vände på första trappsteget och gick hem igen.

I 4 dagar, medans Lisa var här tog jag ett stort Break från det mesta. Jag har inte startat datorn alls och knappt haft några pengar på mobilen. Det fick helt enkelt vara nog med att jag satt och uppdaterade Mortens Front-Sida på Facebook för att få minsta hopp om att han skulle gjort något nytt. Det fick vara nog med att jag satt med mobilen öppen och väntade på ett ynka sms. Lisa fick bli breaket från allt. Jobbet, Morten, Här hemma, Norge!

Under tiden som hon var här kändes det som om jag för första gången på mycket länge, var hel. Hel som i att jag för en gångs skull tyckte att allt var roligt och att jag faktiskt inte bryr mig. På Onsdagen fick det vara nog. Nog med löften om saker hit och dit. Nog med att Morten inte ens kunde komma hit och säga "Hej Då", Fast han lovat det. Nog med att han inte ens kunde komma hit o hälsa på Lisa fast han lovat det. Nog med att han inte ens kunde höra av sig om att han inte kunde komma. För en gångs skulle resulterade det inte bara i att det var en som blev besviken. Vi var nu 5 stycken som satt och väntade på ett svar.. Och han kunde inte ens svara när jag ringde. Bara för o säga att han inte kom.
Det resulterade i att det inte blev någonting. Någonting alls. Vi gick och la oss. Och vi som bara skulle vara vänner. Så gör inte mina vänner oavsett.

På Fredagen, När jag lämnat min besvikelse bakom mig och äntligen började komma i lite "Normal"-Sara Karlsson anda. Så står jag där på Krogen med åter ett sms. Ett sms från Manschester. Inte där han ber om ursäkt. Inte där han säger något annat än att han undrar vad jag gör.  Ett sms från killen som ABSOLUT inte skulle tänka på mig på den här SINGEL- Resan som var så viktig. Ett sms som han fick ett tomt svar på. Svaret på det blev att han tyckte jag skulle säga att jag tycker om honom, Och allt jag kunde fråga om var varför jag skulle göra det. "Glöm det" Blev svaret. Och JA. Jag glömde det.

När vi lämnade Lisa i Hemavan igen. Ville jag inget mer än att hoppa på bussen med henne och åka hem till Sjösa. Sjösa som inte lovar något de inte kan hålla. Sjösa där jag kan stänga in mig och gråta i timmar utan att någon behöver bry sig. Sjösa där jag kan åka mil när jag inte har något annat att göra. Sjösa. Bara lilla lilla Sjösa. Där det för en gångs skull känns som jag skulle må bra. Men jag åkte tillbaka till Mo I Rana och längtade till att få kolla på mobilen och sätta på datorn. I hopp om något. Något som absolut inte finns. Något som absolut inte kommer ske.

Nu sitter jag här igen. Med svagheten om att jag återigen har Smsat honom. Att han återigen inte vet att ja gråter över honom. Att jag återigen sitter och väntar på ett svar från honom. Att jag återigen har dåligt samvete över att jag visat att jag bryr mig. Bryr mig om någon som verkligen inte bryr sig tillbaka.

Jag vill bara åka hem. Ohja, Jag vill bara hem. Hem till Sjösa.

Nu vet jag inte om jag ska bli sur eller bara skratta åt det hela.
GASCH, Hur kan jag disskutera en kille såhär mycket. De är ju helt sinnesjukt.

I en veckas tid nu har de varit tjat på Morten att vi ska gå på Bio ilag just idag. Den enda dagen på hela veckan som båda faktiskt hade tid och kunde. Vi kollade till och med upp vilken Bio vi skulle gå på och vilket klockslag. Nu har jag setat hela dagen och väntat på att han ska höra av sig om de blir av eller inte. Efterssom de är han som alltid ångrar sig så får han väl höra av sig o säga om han "känner" för de eller inte. Men ikkesanikke.

Återigen blev de jag som fick höra av mig och bli den som "Tjatar". Men jag menar, Jag kan ju inte sitta o vänta hela dagen på att vi ska gå på bio o sen ringer han en halvtimme innan BIon och säger att de inte blir av,
Idag var i alla fall ursäkten att han har fått " Allergiutslag i hela ansiktet och vågar inte gå ut, för han ser inte ut". Hm?
Och jag vet inte var jag ska svara på de...
Jag känner bara att jag blir helt varm i hela kroppen för att ja blir så arg samtidigt som tårarna börjar rinna och jag bara vill störtgråta samtidigt som jag tycker det är patetiskt så ja bara vill As-Garva åt det.


Okey, Nu ska ja gå igenom varför ja känner som jag känner. Varför blir jag arg? - Jo jag blir arg för att han lovar (återigen) Att  vi ska träffas och sen blir de inte av. Och dessutom så sitter jag och väntar på att de ska bli av och när han inte kan så hör han inte av sig och säger det. Dålig stil. Varför blir jag ledsen då? - För att det är en dålig undanflykt för att slippa. Och för att jag hade hoppats på att träffa honom och sen så gör han mig besviken.. Igen. Varför vill jag bara skratta? - DET ÄR EN DÅLIG UNDANFLYKT, HAN ÄR SÅ FEG SÅ HAN INTE KAN SÄGA ATT HAN INTE VILL UTAN MÅSTE DRA TILL MED NÅGOT PATETISKT PATETISKT PATETISKT.

Vad skulle du ha svarat på en sån sak? Hade han inte velat ha mig hade han inte låtit mig sova över i Torsdags, Hade han inte tyckt om mig hade han inte spenderat 3 timmar för o sitta o prata ut om saker med mig klockan 6 på morgonen. Hade han inte velat träffas hade han aldrig föreslagit att vi ska gå på bio. Och om jag inte svarar så betyder ju de att jag är sur, vilket jag är. Men de blir ju inget mer av saken. Men om jag då svarar vad ska ja svara. Gasch, Jag har bara lust att skrika på honom. Högt och tydligt.  Men jag vet inte vad ja ska skrika. Vad jag vill att han ska veta. Vad jag vill att han ska förstå. Jag vet inte ens varför jag vill skrika. För jag vet inte ens vad som fortfarande är problemet. Mer än att det här förstör precis ALLT som vi har tillsammans. Och det är jävligt synd.

Nej nu ska ja printa ihop ett svar.  Jag ska inte vara dömmande. För de kan ju faktiskt vara så att stackaren har utslag i ansiktet och i sånna fall så hoppas jag att det är Herpes. Men oavsett så kan han säga till att han inte kan.

Gasch jag är Besviken.

Ohmy.

Blev en spontanfylla i Torsdags med Micaela. Det sista jag minns är att jag är förbannad på Morten för att han inte svarar.
Så jag klädde på mig mina mjukisbyxor och gick hem till han klockan 6 på morgonen för att ha deeptalk med honom.
Pinsamt eller bra? Hm, Det vet jag inte.

Bankade på hos honom och gled in där med full mundering på och satte mig i soffan. Han måtte trott att jag är dum i huvudet. Ut och gå As-packad klockan 6 på morgonen i mjukisbyxor och 16 minusgrader!  Och trött som jag var på honom så började jag i alla fall disskutera oss och jag tror inte vi kom fram till något speciellt. Det är ett missförstånd. Vi har missförstått varandra. Men jag vet inte om jag har gjort saken bättre eller sämre nu.
Förhoppningsvis är det fortfarande bra. För annars skulle han inte ha skedat mig hela natten och hållt om mig så att ja inte skulle gå därifrån eller så hade jag inte fått en kyss när han skjutsade hem mig.
Så vi får väl se. Jag måste lära mig att lugna ner mig.. Hrmf.

Min plan gick i stupet. Men nu känner jag att de inte gör något. Jag bryr mig inte lika mycket längre.

I alla fall, Hade tänkt att åka hem till Morten och skrika på honom. Men gissa vem som stog utanför dörren när jag var som mest insatt i mitt planerande? Jooodå. Klev in här som om ingenting hade hänt och jag visste inte om ja skulle skratta eller gråta.....

Det blev någonting mitt emellan, Jag var skitsur och skrattade där emellan. Jag var sur för att ja inte kunde säga va ja ville, Jag var sur för att han låtsades som ingenting, Jag var sur för att han dök upp utan att säga till innan, Jag var sur för att han bara stannade i 30 minuter Och dessutom blev ja sur för att han sen kläckte ur sig att han tyckte vi ska gå på bio i veckan.

Jag vill inte gå på bio med dig. Då blir ja dubbelt så kär i dig igen och du kommer bara va dit vanliga Nananana-Morten och Nanan- Ingenting har hänt.  Så jag ska nog göra som han gör, Tacka ja och sen ringa återbud tio minuter innan. För de är väl så de funkar va?

Nej nu är jag SUR, SUR, SUR.

NEEEEEEEEEJ NU BÖRJAR JA BALLA UR!

Tror inte jag vågar åka dit ikväll o Skrika, Gråta och göra ett slut på de.
Helt plötsligt vet jag inte vad jag ska säga....?
Jag vill bara åka dit och gråta och hoppas att han håller om mig och säger att han vill ha mig men är lite ur fokus just nu.

Kan jag inte bara få hoppa över den här jobbiga biten? Ge mig Guds svarta stora bok som beskriver precis hur allt kommer bli, Va folk kommer göra och framför allt. Hur jag ska göra för att de ska bli bra....

Varför är jag så JÄVLA dum i huvudet. Vill han inte va med mig så vill han inte ha mig. Men då ska han fan säga de i ansiktet på mig också. Men vill jag verkligen höra det? Kan jag hantera det när han har sagt det?

Jag SKA åka dit. Jag SKA ordna ut det här. Jag SKA sluta böla över en kille som inte ens vet vad han själv heter.
Och hoppas att de du menar är att du har Kramp ikäken från igår efter allt HÅNGEL.

Sgnwk,baopg|jgnb,nfklW,ERT WP TL3OYLÄRSTYÅ'¨äö.s,ipkl.hpokmw,h.

Precis det hände inatt.
Nu får jag ge mig. Sluta tänka på Morten. SOV KVINNA, SOOOOOV!

Inatt låg jag och väntade på ett svar på mitt sista sms: " Vill du sova med mig inatt, eller ska du va ilag med ho Johanne inatt? "  - Hans ex.
Och det gick fick jag inget svar på. Det är hopplöst. Helt Hopplöst.
Och för att lägga på något ännu värre så drömde jag att jag hade sex med en Bög inatt. What?...

Ja i alla fall. Kan ja få till det så har jag en plan. Jag ha varenda ord inplanerat och utstuderat från igår natt.
Jag ska svänga förbi han på Mo senare ikväll. För varje Söndag är han bakis och låser in sig hemma och ligger på soffan utan att träffa någon alls. Jag ska åka dit, Sätta mig i soffan, Skrika på honom, Gråta för honom, Kräva svar på mina frågor, Göra ett "Slut" på det hela, Åka hem, Gråta ännu mer och sen låta han passera.

Det är bara så synd. För jag vet verkligen inte vad som är fel. Vad jag gör för fel eller vad de är för fel på honom?
Han var den som jag verkligen skulle kunna tänka mig att leva resten av mitt liv med. Ge upp alla mina singelplaner och bara vara med honom. Men då ska han göra sig värd de. När jag inte hör av mig gör jag fel, När jag hör av mig gör jag fel.
Och när du säger att du inte vet va du vill men att du tyker om mig. Men sen vill du inte ses, Du vill inte prata med mig?!
Är det som vanligt med mina "CP KILLAR" Som jag träffar. Du säger så för att jag ska va kvar där och hoppas IFALL du ångrar dig och vill ha mig tillbaka!? Naj jag vet inte.
De är bara fel. FEL FEL FEL, Och jag vet inte vad som är FEL.
Men jag orkar inte med att allt ska kännas fel längre. Att jag är ledsen och inte vet varför jag är ledsen.

En sak som skulle göra mig SÅ glad, skulle vara att du till exempel bara kunde komma hem till mig när du gått av ditt nattshift klockan 6 för att sova bara för att få ligga i samma säng som mig.
Men de kommer ju aldrig ske. I alla fall inte för mig. SPECIELLT inte efterssom jag inte har den kromosomen i huvudet så att jag kan bli kär i sånna killar som kan göra såna saker. För de är inte så jävla osäkra på sig själva och de är inte så jävla rädda.

Fuck you Morten. Fuck you.

Så jävla trött på det här nu.